lunes

Mellanskiktens alkohol

Mellanskiktens alkohol

av Gladys Mendía


Översatt av Björn Reisnert

Grandskad av Björn Moberg




Víctor Sarmiento omsluter ledan
och önskar saktmod åt blindheten i den kropp
som stapplar fram genom ett hus i lågor
nära att falla och i munnen
en förvirrad och bestört tunga

                                           Marcelo Guajardo





BRANDENS BLINKNINGAR

I tunneln ser jag ibland handen                     ibland
benen         och sen går jag ut i den svarta snön     ljusens
blinkningar mellan blindhet och syn     snön bland bergen
blinkar                           jag bländas av blixtens sken
mina    ögon   smärtar   som    om    de    sänktes    ner    i
mörka ångor                                          snön är havet
dess drypande hörntänder blottas         vad är en människa
om inte lite snö          tunneln är en överskuggad blinkning 
men jag ser allt smälta i skuggor                 men jag ser
allt smälta i farten
i  tunneln  som  kommer  och  går  verkar  ögonen  svänga
som en rulett                                        tunnelns fönster
tillåter vissa saker                          luta dig ut genom fönstret
vad är en människa om inte just det att luta sig ut   resan inleddes
även om du inte rör dig               resan inleddes
från fönstren ser jag fröna                          som ännu inte
krossats och som redan tänker på slutet           tunneln uppenbarar  
rösten för mig     jag lär mig använda den     hur kommer den låta      
den är svart   den är indiansk     den är vit      tunneln är den långsamma
förintelsen                         resan är en blandning av skuggor och ljus
mellan väggar och fönster      jag kommer inte att se röstens sol men
resan har inletts


                                        


Branden brinner    det kommer ingen rök    träden faller
i tystnad              utan aska              sanningen är att allt
brinner       och det ser så grönt ut       men att brinna är
ingen sjukdom              drömmen är sjukdomen
yrseln är att brinna med ögonen stängda              i elden
finns rytmen                   puls från en skymningstrumma
allt brinner utan att veta
röstens             påhitt             är           vilda         gnistor
smältande stiger en hand                  gest utan form eller
färg               allt brinner kallt                i den slaka linan
där ordningen vinglar                       kan bara olydnaden
rädda oss

         
                                       



de teoretiska systemen kokar              de förångas        det
finns inga heliga skrifter                 rösten är ett ögonblick
som förblir utan territorium     utan militär utstyrsel   utan
strid kropp mot kropp                            utan varken heder
eller stolthet  eller nedlåtenhet  eller lojalitet  eller hämnd



                                           



Sprätta upp    man måste sprätta upp   göra slut på riten    rösten
konstrueras medan den kallt brinner                         intellektet är
karikatyr               resan har påbörjats           delarnas disharmoni
delarnas flamma      delarnas ömtålighet      det giftiga i varje del
ger rösten di



                                            




vi är endast blinkningar med namn               instängda och
avlidna      namn     som     upprepar      samma      bränder
hudflagorna faller                                  medan vi går    och
samtalar         och äter           och sover         blir vårt namn
till stoft              allt brinner utan att veta           men ibland
vet man     eller drömmer att man vet     blinkning vet man
fumlig på resan     återkommande i bilden     bortkommen i
fönstren       sjuk av att så ofta luta sig ut
      
          

                                            



man kan säga att en substans
bränns av i en grå flamma
jag känner icke färgen på alla
substansers flammor
                                              
Alejandro Tarrab





MELLANSKIKTENS ALKOHOL



tiden ligger i krig på grund av våldet                                    och
kännedomen om sin oändlighet och frihet       den överför i alla
kanaler samtidigt                                                                tiden
är gud  den är astman som brinner    ja    det finns blinkningar i
mellanskikten                   astman är blinkning
som flytande bindningar regnar vi                                    ibland
kan man finna honung i någons ögon                   men honungen
är brandens alkohol







i grottan regnar det inåt                                             dropparna
strider för att få vara droppar men de är regn                  regnet
är mellanskiktens alkohol                                          dropparna
avdunstar            det finns ingen rörelse                     grottan är
rummet utan form           utan form och utan klarhet kan inget
reflekteras  men allt ser sig själv när det brinner      branden är
blinkningen som döljer spegeln



                                               



stunden      i     vilken     natten    går     över   i    dag    är
blinkning                      i mellanskiktens alkohol finns inte
rörelse        båten i dimman är blinkning          i
mellanskiktens alkohol förekommer inte rörelse    ögonen
som kramar om är blinkning        i mellanskiktens alkohol
finns inte rörelse                      resan som ännu inte når sitt
mål är blinkning                           i mellanskiktens alkohol
finns inte rörelse



                                               




stammanden       tvångstankar        övergrepp                  blandningen
som ännu saknar smak jäser     det finns ingen röst i det här systemet
men den vibrerar den expanderar                hängande i bokstavsvågor
reser den genom tunneln                                    alkoholen slår gnistor
mellan renhet och nyanser     renhet gräns                                 smärta
öppna nyanser byggs upp                  nyanserna är
mellanskiktens alkohol

         

                                              





i den ursprungliga förordningen        är det de upplösta som
anpassar sig                               de som lutar sig ut och ändå
blir kvar i suddiga linjer efter övergången              de vet att
ur  alla  diskursers  metabolism  kommer  rösten  att  formas
med min vår alkohol          med min vår olikhet




                                               




jag trevar mig fram i grottan   går vilse                     det finns alltid
vittnen som är angivare               domare                   visslingar från
fönster till fönster                                                   i röstens frånvaro
låter vi avsikterna ta fart                 vi når inte medvetenhet om vårt
språk                     omedvetenheten om vårt språk är mellanskiktens
alkohol
                                       



                                                 




rösten undviker oss      mosaiken som vi ärvde för sekler sedan
gör motstånd                                    generationer förskjuter den
förflyttningarna byggs upp                                  genom fönstret
hör jag hur rösten sänks                          alla vet att alkoholen är
rösten                             rösten är brandens alkohol

                                      


                                                 




jag ser hur skummet från branden sjunker för att ta dig    skummets
tröghet krockar med stenarna som flyter                       jag färdas så
långsamt att jag inte kan läsa nyanserna i tunneln     det måste vara
att du känner mitt finger där   från fönstret sträcker jag ut min hand
men jag färdas så långsamt                 renheten rispar med sin gräns
den besväras av astman som brinner              astman som brinner är
mellanskiktens alkohol




                                               




om jag hoppar ut genom fönstret    om jag lägger mitt finger där  om
vi är de oskarpa      rösten brinner utan att veta                    händerna
brinner    utan    att     veta     men     de     känner     hur     alkoholen
förångas                                            hur den lyser upp allt i namnens
täthet                  i den nästan slukande genomfarten                      där
den nästintill slukande genomfarten     är brandens
alkohol

      

                                         




inne i grottan ligger en båt förtöjd                     rädsla ger den
balans                                   havets knivhugg rubbar balansen
båten vill vara hav men den är grotta              ett hormon vars
namn är ge sig iväg lösgörs                                      när någon
ger sig iväg döljs det av tiden             när någon inte är där då
har de hoppat från fönstret         långsamt  som otydliga
nyanser

     

                                          





båten förlorar sin form                   den tvekar mellan fönster och
grotta                 den blinkar                     suddas ut utan aska från
branden                     den är borta under sekler och nu är den regn
regn som ett fotografi av de bränningar som sjunker undan ur dig
är det så att du också känner rösten                                      som
droppar som sipprar in i grottan

   
      

                                           




ännu väntar vi på ovädret               för att det till slut
ska kasta oss ut genom båtens fönster  då sätter snön
sina drypande tänder i oss         den svarta snön som
brinner utan aska               vi de oskarpa              de
namngivna        de suddiga        

                                  


                                               




man kan höra branden skrika i trädkronorna
brandens krängning i trädkronorna    vinden
blåser för att mildra deras smärta       vinden
vet det inte         vinden är brandens alkohol




                                               




ibland glömmer  jag att  jag är  i  tunneln när jag ser ditt finger
jag öppnar munnen för att inte såras               men det är redan
för sent          du brinner på tungan utan aska             tungan är
smärta när det rena omgärdar den                      smärtan är inte
mellanskiktens alkohol                  kan det vara att de oskarpas
smärta är en illusion        kan det vara så att de diffusas smärta
är ren illusion




                                               




resan är den långsamma förintelsen                    den är snöns
blixt som straffar med stjärnbeströdd blindhet                inget
begynner utan att något tar slut               men något begynner
alltid i mellanskikten                               något som ger sig av
utan att röra på sig skrattar åt riten              allt brinner logiskt
det är den bitterljuva branden    vi mangofrukterna på marken
som fallna stjärnor




                                               




i tunneln  finns  ingen  kudde  som  håller  huvudet  uppe
det finns inga kläder som täcker kroppen   det finns ej slag
som smärtar                                   att resa är att begravas
vända himlen ryggen

     


                                               




den     kolaktiga     gasen     i    de    trånga     utrymmena     kväver
de fallna mangofrukterna på golvet   för de lysande mangofrukterna
glänser golvet                                       skyltarna om att sänka farten
är förgäves                               skyltarna som säger tanka tillräckligt
är förgäves                    skyltarna som förbjuder att göra upp eld de
är förgäves



                                               




jag står framför elden          med ryggen mot rösten        snön
är havet     den är vrålet   vad är en människa om inte ett vrål
i tystnad    allt brinner med beräkning                vad är rösten
om inte en frätande effekt


      

                                              




fröna samlas i klaner med bindlar för ögonen             rösten
konstrueras långsamt                   den är glöden under askan
rösten det dunkelt upplysta               det dunkelt upplysta är
mellanskiktens alkohol




                                               




jag ropar inte och jag säger dig att jag är min egen    främling    änkling
föräldralös                               deformerad mango på marken som en
fallen stjärna




                                              




vi är slukade av rösten           rösten existerar inte än       den
överlever oss        vi mangofrukterna som dragits ur led utan
arketyp                 febern är inte feber den heter bördig brand
änklingsbrand         jorden darrar inte              mellanskiktens
puls översvämmar tunneln                                               vi de
temperamentsfulla       de ostämda                        i väntan på
röstens illamående




                                              




vi såg en vit häst med vingar över bergskedjan
vi steg för att nå den och vi fann den inte       vi
f a n n         i n t e         b r a n d e n s        o r d
allt brinner och ändå är det så grönt
vad är branden om inte en exponentiell effekt





                                               




fladdermössen flyger mellan träden                  de flyger som om
de inte vore satta i brand       de ser levande ut      de vet inte att
de är flammor    det värsta håller på att hända    utan att vi vet det         
allt brinner matematiskt              det gör sig synligt för en sekund
vibrerande i alkohol kommer det över oss                           så
oskarpt      så namngivet       så suddigt




                                               




det  är  de  brinnande klipporna  intill  det  brinnande vattenfallet
det får mig att regna        det gör ont i ögonen        vill du kanske
dela mitt regn                                                   som mangofrukter
långsamt fallande som desperata mangofrukter




                                               



jag behåller min vakna sömlösa ensamhet
min rökta ensamhet jag behåller
min ensamhet över axeln
jag behåller ensamheten utan mig själv

Pablo Mora




I TUNNELNS ÖGA BRINNER DEN OKÄNDA DIMENSIONEN



jag känner tunnelns vikt                                        dess klor gräva ut
de   lämnar    sidan   SVART              bröstet    kan    inte    spricka
mer           tanken  tar  MOTORVÄGEN         slingrar sig  upp  för
trappor   i   luften                            rymden  är  tom  och  svart  när
jag har gråten inlåst                           ett elektriskt ljus LYSER UPP
allt och jag öppnar mig i tunnelns öga

                                               




jag fortplantas        utan frön         jag är så BÖRDIG som havets
vrål hastighetsgräns 90                                         det    står    tänd
lysena    i    tunneln    som    om    man    inte    redan    lyst    sen
sekler tillbaks     det finns ingen AVTAGSVÄG ingen återvändo  
jag ringer i nödtelefonen
tunneln blickar in i sitt öga ett upplyst kadaver

                                              



jag stämmer örat           blir vän med TUNNELN även om den
tynger mitt bröst           jag blir vän med kroppen              med
känslorna                                                                            med
RÖSTEN kommer jag att förstå brandens gester och beteenden
den som brinner utan att veta   jag övertar de artritiska händerna
som inte sluter sig varken inför köttet eller svärdet

                                               



alla      vet      att      de      håller      på      att      döda      mig
LÅNGSAMT                                   att mitt inre säger mig att   
dessa       är       de     formbara      åren      där      fröna      är
ÖVERGÅNGEN                                att dessa är åren UTAN
SPRÅK                       klipporna blöder snö vit som knivsegg
tunnelns öga vet att det inte ser allt

                                               



små flammor löper ner till havets bryn                            alkoholiska
flammor får oss att smälta                                         brandens syntax
är snön i tunnelns öga                                      de omfamnar varandra
mangofrukterna omfamnar varandra ännu i den okända dimensionen
VARNING SNÄV KURVA                                           man ser bara
delarna                 det som låter sig ses genom fönstret är tillräckligt
för att bli förgiftat av kärlek

                                               



DET MÄNSKLIGA MATERIALETS deFORMATION I TUNNELN

en verklig värld smälter så fort                                      SPÄNN FAST
SÄKERHETSBÄLTET                   en av de fiktiva världarna brinner
kallt                det finns inget omdöme              inte heller vägledning
inget hot       ingen hjälp

                                               



man tror att man väljer                      det enda överallt närvarande är
manipulationen av vägmärkena   HÖJD MAX 2.3   fladdermössens
timma
är den bedövande distraktionen i tunneln                     FÖRSTÄRKT
VÄG                                                    de behandlar oss som begrepp
med    ömtålig    symmetri   lär    de   ut    hur   man    ger   sig    hän
FÖLJ SKYLTARNA UNDVIK OLYCKOR

                                               




de säger ni går inte in i samma tunnel två gånger
som om man vore den samma för alltid                                TURIST-
INFORMATION   det enda som kvarstår är att garantera odödlighet
och sälja den i kapslar   VÄG UNDER UPPBYGGNAD    skyltarna
på alla synliga platser                                                             som om
de hjälpte                                                  som om de sade någonting
HÅLL AVSTÅNDET

                                               



ENKELRIKTAD VÄG BÖRJAR

                                               



KÖR MED OMDÖME

                                               



KÖR IGENOM LÅNGSAMT

                                               



NJUT AV LANDSKAPET

                                               



FARA GENOMFART FÖR FORDON

                                               



CAMPA BARA PÅ UTMÄRKTA PLATSER

                                               



FÖLJ SKYLTARNA UNDVIK OLYCKOR

                                               



FÖRBJUDET ATT KÖRA FRAM RASRISK

                                               



VARNING IS PÅ VÄGBANAN

                                               



BILFÖRARE
KÖR FÖRSIKTIGT

                                               



BLÄNDA NER

                                               



FÖRBJUDET ATT FORTSÄTTA RAKT FRAM

                                               



TUNGA FORDON I HÖGER KÖRFÄLT OMKÖRNING FÖRSVÅRAD

                                               



STOPPLIKT VID GENOMFART

                                               



SKOGSMARK GÖR INTE UPP ELD

                                               



SLUT PÅ ENKELRIKTAD VÄG

                                               




där vägen korsas bor tomrummet
mot vilket vi inte faller utan än värre
vi transporteras automatiskt till en
outforskad plats

Galo Ghigliotto





ALFABETETS GENOMRESA



Motorvägen      tänker      att      tid      och      död      är      samma
gud
den känner kropparnas gravitation   och beslutar sig för att bli flod


                                              



nu är det inget som tynger den  inte klipporna  inte fiskarna  inte
växterna                       från botten     ser den sig själv  slingra sig 
fram i sin alkoholiska kroppsvätska


                                              



den förstår det genomskinligas lögn       genomskinligheten
är illusion      det ihopsamlade stoftet säger till motorvägen
att den andas utan att se mörkret


                                               



den    hör    ord   som   ställer   vissa    fönster   på    glänt
den känner att inget är på sin plats   det finns inget system
det finns ingen mening    det finns inte nivåer  inte former
det finns ingen ordning


                                               



det som gör att det lyfter är tomrummet    alfabetet som ett
landskap utan mål     att färdas felaktigt från en tungas ljud
till en annan                                              för det går inte att
höra                  för det är en inbillning bland de suddiga att
höra


                                               



alfabetet på genomresa är den ryska ruletten
motorvägen när den är flod frigör sig från spelet


                                               





Översatt av Björn Reisnert

Grandskad av Björn Moberg

Enero de 2014, Malmö, Sweden.





No hay comentarios:

Publicar un comentario